kimsyvimsy

På Onsdagen hade vi tid hos MVC för att boka tid för igångsättning, men tyvärr missade vi den då  vi mindes att det var Torsdag. Istället så ringde Tom direkt till Sös och ordnade en tidigare tid redan dagen efter. Vi kommer dit vid 13.15 och jag förklarar att jag helt enkelt inte står ut längre, varken psykiskt eller fysiskt. Hade precis vart tvungen att börja gå med kryckor också. Hon undersökte mig för och se vilken metod man skulle använda för igångsättning. Till min stora glädje var jag öppen 3 cm, utan att ha märkt av det. Det betydde att det gick att starta allt genom att ta hål på hinnorna så vattnet gick, men jag var tvungen att vänta till tiden vi fick dagen efter kl. 12.00.

I bilen påväg hem igen kände jag en bekant känsla i magen. Sa till Tom att de kändes nästan som att jag fick en värk. Vi åkte hem och åt lunch med Suzanne som passat Tilian under tiden. Även vid matbordet fortsätter småvärkarna. Vi planerar fort hur vi ska göra om det kommer igång under kvällen. Alldeles riktigt så fortsätter värkarna regelbundet med ungefär 3-5 min mellanrum. Tilian fick åka till farmor. Jag ringer förlossningen för att meddela att det startat spontant. Jag läser lite på nätet att omföderskor öppnar sig ungefär 1 cm per timme. Vid 22.00 kommer värkarna med 2-2.30 min mellanrum och jag blir orolig att jag ska råka stanna hemma för länge, då jag inte vet hur ont det gör utan värkstimulerande.. Vi ringer igen och får åka in.

Väl på förlossningen får jag på mig den superhotta outfiten och blir undersökt. Till min stora besvikelse var jag bara öppen 4 cm. Trodde att alla timmar hemma skulle ha gjort mer nytta än så. Jag kopplas till ctg:n. Efter en halvtimme kommer barnmorskan in och berättar att hjärtljuden sjunker kraftigt när jag får värkar och det tyder på att bebisen inte mår bra. För att kontrollera det ytterligare så spräcker hon vattnet och sätter en skalpelektrod på bebisens huvud.  Jag känner hela tiden att jag behöver gå på toaletten men får inte, jobbigt..

Efter en timme undersöker barnmorskan mig igen. Fortfarande bara 4 cm, trots vattenavgång. Frågar om jag vill ha något smärtstillande men jag förklarar att lustgasen fick mig att må väldigt dåligt och epiduralen kände jag att jag kunde klara mig utan. Redan här nämner hon värkstimulerande men jag säger ifrån. Känner att förlossningen går mer och mer åt det håll jag inte vill, att ligga i sängen fastkopplad i massa slangar och sladdar..

Jag klagar över smärtan att ligga ner, jag vill upp och röra mig. Till min stora glädje erbjuds jag då gåbord, sackosäck, pilatesboll m.m. Tycker allt låter underbart och väljer gåbord. Väl på fötter blir jag påmind om blåsan och ber om att få gå på toaletten. Jag får äntligen göra ett toalettbesök.

Det blev aldrig något gåbord, jag blev tillsagd att ligga i sängen igen. För tyvärr lossade skalpelektroden lite grann under toalettbesöket, så barnmorskan var tvungen att sätta om den.  Den här gången behövde hon hjälp av en annan barnmorska som fick trycka på magen för att bebisen skulle åka neråt så hon nådde att sätta den. Sjukt obehaglig känsla.  Efter det började jag vägra undersökningar, jag hade vart tvungen att be barnmorskan sluta då det var mitt i en värk. Kände hur jag började få panik av hela situationen. Ville inget hellre än o sövas ner. Barnmorskan erbjuder mig lustgas, något svagare (50%) så jag inte ska må dåligt. Jag känner att de är värt att prova.. Jag upplever exakt samma hallucination som under förra förlossningen. Alla bitar faller på plats och jag får svar på livets alla stora frågor, om universum, evigheten osv. Det var inte skrämmande den här gången utan jag accepterar den på ett annat sätt och släpper till slut lustgasen och fortsätter att bara andas genom värkarna.

Jag tror att jag det är här som barnmorskan säger att vi måste använda värkstimulerande nu och jag går med på det för jag vill bara att allt ska vara över. Men för att hon ska få göra det så ville jag först ha epiduralen. Hon ringer narkosläkaren. Han var upptagen just då så vi fick vänta ett tag. När han väl kom var jag orolig över hur han skulle hinna lägga bedövningen. Det kunde komma 3 värkar på en gång och fick jag en paus varade den i max 30 sek. Han lyckades iallafall och säger till mig att han lagt första dosen och att den kommer verka om 20 min. Jag svarar med att jag inte kan hålla emot längre. Barnmorskan kommer snabbt in och undersöker mig. På en timme hade jag gått från att vara öppen 4 cm till 10cm. Det var dags att börja krysta och en kvart senare var vår lilla flicka ute!

 

Hon hade haft navelsträngen runt halsen men hon mådde bra. Hon var pigg och började ganska direkt att söka ögonkontakt och leta efter bröstet.