Tilian 2 veckor <3

Nu tänkte jag sammanfatta hur jag upplevde förlossningen.. Precis som i ett tidigare inlägg fick jag värkar den 7 jan tidigt på morgonen som sedan försvann. Senare på kvällen vid 19.30 satte det igång igen och jag fattade direkt vad de var. Jag satt och klockade värkarna som kom med nästan exakt 4,5 min mellanrum och höll i sig nästan exakt 1,2 min. Redan efter 2 timmar ringde jag förlossningen och berättade hur regelbundna dom var (för ibland var dom nere på bara 3,5 min mellan) men hon sa att eftersom de bara gått två timmar så skulle jag vänta. Efter sju timmar ringde jag igen, då sa hon att jag skulle testa dusha varmt och ringa efter. Sagt och gjort tog jag en lång varm dusch och ringde sen, värkarna var kvar. Då fick jag svaret att jag skulle ta två alvedon och gå o lägga mig. Vaknade ett par timmar senare, värkarna fortsätter som tidigare, jag känner själv att de är latensfasen men känner mig inte trodd av förlossningen.. Minns att Tom och jag åkte till affären för o handla lite mat i när värkarna kom gick jag in mellan hyllorna och bara stog där tills de va över haha.
Men men, den kvällen gick jag fram och tillbaka i lägenheten och Tom satt och klockade, jag sa till när de började och slutade, och regelbundet var de fortfarande men dom blev inte ett dugg tätare. Nu hade de gått 30 timmar sen värkarna startat igen på kvällen den 7 jan. Jag ville bara gå och lägga mig men Tom ville att jag skulle ringa förlossningen. Så jag gjorde de. Hon jag pratade med i telefon fick typ en chock när jag sa att de pågått i 30 timmar och frågade om jag ville komma in på kontroll. Eftersom hon sa kontroll hade jag först inte ens tänkt ta med mig förlossningsväskan men gjorde de för säkerhets skull. Tur de.

Vi kommer in på förlossningen. Blodtrycket låg på 160/100 och jag hade 2+ i urinen. Lättare havandeskapsförgiftning fick jag höra av en läkare på bb efteråt.
Blev undersökt av en barnmorska som sa att jag var öppen 3 cm. Sen fick jag morfin så jag kunde sova. Tom fick sova i en stol, men de slutade med att han sov på golvet med en sackosäck som kudde och våra jackor som täcke :P
Klockan 10.30 kom två barnmorskor in. Då var jag öppen 4-5 cm.. Så då spräckte dom hinnan så vattnet gick. Två timmar senare var jag fortfarande bara öppen 5 cm, så dom frågade om jag ville ha värkstimulerande. Efter de ojojoj eller ajajaj rättare sagt.. Fy f*n.. De dröjde inte länge förrän jag började be om smärtstillande. Jag hade bestämt mig innan för att använda lustgas så de va de jag startade med. Önskar att jag inte hade gjort det.. Jag blev helt knäpp, som tur är höll jag tyst om de mesta för jag visste att ingen skulle förstå. Men jag hade svaren på livets alla frågor, visste hur universum va uppbyggt, hur tiden fungerar, evigheten, himmel och helvetet, hade enorma deja vu upplevelser och visste exakt vad som skulle hända, va folk skulle säga, när någon skulle komma in genom dörren osv. Helt sjukt, jag ville förklara men så fort ruset försvann så försvann också svaren på allt och då kom smärtan. De stog hela tiden mellan smärta eller hallucinationer. Jag ville inte ha något utav de. Smärtan va för outhärdlig och lustgasen för läskig. Jag började be om Epidural. I två långa timmar väntade jag på narkosläkaren. Jag trodde på riktigt att han inte skulle komma och att alla va ute efter att döda mig. Jag ville inte längre.. Till slut kom han dit och jag fick ryggbedövningen. Blev lite besviken eftersom jag hört att den tar bort all smärta, men på mig tog den kanske 30-40%. Här har jag ingen tidsuppfattning men efter någon timme iallafall säger jag till en barnmorska att den inte funkar. Först då får jag veta att man styr de själv på en knapp och då bad jag henne att trycka på den, själv va jag mitt i en värk och fattade varken ut eller in. Minns inte att de blev bättre av de heller. Minns bara att jag stog och gungade vid en gåstol för att Tilian skulle sjunka ner lite så jag kunde börja krysta. De va de smärtsammaste jag gjort.. Tom sa att jag kommer ju inte tycka något annat gör ont sen. Word. Kämpade i minst en halvtimme med de där utan resultat.

Fick då lägga mig ner och krysta i allafall och de funkade bra till en början, hon sa att jag gjorde helt rätt direkt. Sen fastnade han och i 20 min gjorde jag allt jag kunde för att krysta, men allt eftersom de inte funkade tappade jag på krafterna och sa att snart orkar jag inte längre. Då frågade hon om jag ville ha hjälp med sugklocka. I den situationen så sa jag bara ja direkt, ville bara att han skulle ut ju. Hon sa efteråt att hon hade bara dragit lätt två gånger resten gjorde jag själv. Smärtan går inte att beskriva. Men så kom han ut. Jag ser att han har färg men han är helt tyst, jag blev livrädd och sa bara snälla skrik.. Dom lugnade mig snabbt och så skrek han. Tom hade också undrat men sett att hans hand rörde sig. Så torkade dom av honom snabbt och jag fick honom på bröstet. Vilken känsla, vår egna lilla bebis, så söt och perfekt.
Tom fick klippa navelsträngen. Sen var de dags att krysta ut moderkakan, men de va lätt. Så höll barnmorskan upp  moderkakan och visade livets träd. Fick sån himla bra coaching av dom tre som förlöste mig, jag tror de var därför jag bara behövde sys med ett enda stygn.
När allt var klart fick vi in lite fika och hade en liten mysstund, sen kom dom in och mätte och vägde dom honom. 52 cm lång och 3355 gram var han. Sen blev vi förflyttade till BB-avdelningen, helt oförberedda på hur länge vi skulle bli kvar..





Kommentarer:

1 maja:

skriven

usch, jag vill inte föda

Kommentera här: